Rädd
Just nu har jag nån slags svacka i måendet. Jag är rädd. Så rädd att förlora vår älskade B. Anledningen vet jag inte, kanske är det att jag är rädd att det jag älskar högst av allt ska försvinna i från mig. För då vet jag inte hur jag själv ska överleva.
Ikväll, alldeles nyss, är det fem år sen min älskade pappa avled efter en kortare tids sjukdom. Kanske är det därför rädslan är större ikväll.
Vi pratar dessutom hur vi ska göra med syskon. Om vi ska försöka eller ej. Hur mår vi om det inte går? Hur mår vi om det blir fler missfall? Hur mår vi om vi måste avbryta en graviditet? Vågar vi försöka igen nu när vi faktiskt har en son? Vågar vi utmana ödet, liksom?
Emellanåt tänker jag nej, vi ska inte försöka igen. Men att få ett barn till, att vara fler i familjen, det är lockande. Men vågar vi? Just nu är jag rädd. Rädd för allt som kan gå fel.
Söka hjälp och nån att prata med? Det har inte hjälpt hittills. Psykologen på MVC tyckte hon inte kunde hjälpa mig när jag var gravid med B. Jag mådde för dåligt av att prata om det som gjorde att jag mådde dåligt. Jag klarade vardagen bättre själv.
Kanske är det dags att höja medicinen. Trots att det är ljusare ute och jag egentligen brukar må bättre den här tiden på året. Kanske blir det bättre nu när den här dagen har passerat. Jag hoppas det. Sista april har väldigt blandade känslor för mig. Det var då jag förlorade min pappa, men samtidigt det datumet vi kom hem från neonatalen med B. En dag fylld med så mycket kärlek och känslor.
Kanske är det dags att höja medicinen. Trots att det är ljusare ute och jag egentligen brukar må bättre den här tiden på året. Kanske blir det bättre nu när den här dagen har passerat. Jag hoppas det. Sista april har väldigt blandade känslor för mig. Det var då jag förlorade min pappa, men samtidigt det datumet vi kom hem från neonatalen med B. En dag fylld med så mycket kärlek och känslor.