Kärlek

Innan vi började försöka få barn kände jag väl att "jo, familj med barn vore väl trevligt". Sen började vi försöka, längtan blev allt större med missfall/missed abortion och uteblivna graviditeter.
Sen lyckades vi bli gravida med hjälp av IVF - och sen sonen föddes har kärleken gentemot honom vuxit sig starkare för varje dag. 
Det är en helt annan kärlek än jag tidigare känt, en sån enormt stark kärlek. Har förut funderat på hur folk kunnat säga att deras barn är allt, men jag förstår det nu. Jag blir också sådär larvigt stolt när han lyckas med saker, saker som ändå är en normal utveckling för honom. Kärleken till mitt barn är obeskrivlig!
 
Sen ett par veckor tillbaka snackar han väldigt mycket. Numera tvåstavigt, bababa, dadada. Jag väntar dock fortfarande på mamma eller mamama.
 
Vi går på babysim en gång i veckan. Jag är själv osäker på att doppa huvudet, jag ogillar vatten i ansiktet. Min förhoppning är att han genom babysimmet inte ska bli sån. Och hittills har han inte tyckt att nåt är läskigt eller otäckt, utan han är nyfiken och provar på. Det är så kul att se hur han vågar ta sig för mer och mer, vad vi än gör. Första gången vi gör nåt är han ofta lite försiktig, eftertänksam. Sen, vartefter han får prova fler gånger, så lär han sig uppskatta saker och vågar ta för sig mer.
 
Det är så otroligt kul att se honom lära sig saker och ting. Den där larviga stoltheten kommer flera gånger i veckan.