animalisnutrice.blogg.se

Jag har i helgen insett att jag har känslor för lilla B i magen. Det är väl därför det känns extra jobbigt med tankarna som kommer, tankarna om rädslan att förlora honom. 
Det var när J och jag pratade om nästa jul, att J kanske tar B och åker och hälsar på sin mamma ett par timmar på julafton. Jag fick ångest vid tanken på att J ska ta vårt barn och åka. Inte för att jag är rädd att han ska dra eller nåt sånt. Nä, bara tanken att inte ha B nära ger ångest. Verkligen nåt som behöver bearbetas.

Har fått börja gå hos psykolog på mvc för att hantera min ångest och rädsla. Hon bedömde att jag tom har en medelsvår depression (pga?) i det hela. 

 

Idag var jag, på inrådan av både barnmorska och psykolog, på gravidyoga. Det var fokus här och nu, fokus på bebis, avslappning, andning, knipövningar. Ja, allt möjligt som kan vara bra. Tror det var bra för både mig och B. Min stress påverkar ju även honom i och med att vi delar blodomlopp och alla dessa hormoner. I fredags fick jag tex världens ångestattack och efter det var det ett väldigt buffande. Antar att han blev stressad av det.

 

I helgen kände jag knappt nånting istället. Igår kväll på jobbet fick jag hjälp av en kollega att göra ultraljud. Det var full rulle där inne. Han sparkade och hade sig. Det var bra att se det och samtidigt inse att jag inte känner allt han gör. Idag har han dock varit igång tidig morgon och likaså fick jag lite buffar på yogan och sen efteråt. Det är världens mysigaste - och konstigaste - känsla. Att han lever där inne i mig. Vår lilla B.