Längtan efter ett barn

Ända sen vi började försöka få barn, jag och sambon, har hoppet lämnat mig mer och mer. 
Vi slutade med preventilmedel i januari -15, fick positivt graviditetstest i juni/juli samma år. I graviditetsvecka 12, då vi ville göra en koll bara för att se att allt var ok, så kom första baksmällen - MA (missed abortion, fostret dött men kroppen märker inte av det). Det blev ett par omgångar med cytotec för att få bort allt.
Min depression tog ett kraftigt tag om mig men trots detta blev vi gravida igen på andra ägglossningen därefter. För att inte drabbas av samma hemska överraskning igen gjorde vi ett VUL i v.8. Vi fick se ett litet hjärta picka. Vecka 9 förlorade jag de få symtom jag hade, v.10 drog missfallet igång. Detta var i januari -16. Sedan dess har vi försökt de allra flesta ägglossningar. Vi har tagit pauser för att, som så många råder en till "slappna aaaaav" och vi har försökt tänka på annat. Inget har hjälpt.
För nån månad sedan var vi på utredning, man hittar inget konstigt på någon av oss. Min ägglossning är regelbunden, mina äggstockar ser helt ok ut på ultraljud och sambons spermier är av toppkvalitet. 
Man tror att min Mb Crohns är orsaken till missfallen, att mitt immunförsvar är överaktivt.

Vi ska snart på ett första möte för att planera in en start av IVF.

Alla pratar om att det är romantiskt att skaffa barn, att man ska slappna av, tänka på annat, prova ditten och prova datten. Många lägger ut bilder på fb om sin graviditet, dag ut och dag in. När barnet kommit ska vi inte tala om.
Och jag har slutat gratulera folk till sina gravditeter för jag är avundsjuk, bittert avundsjuk. 
Tänk om det aldrig blir ett barn för mig och sambon?! Adoptera kommer vi inte få pga mina sjukdomar, så går det inte med IVF så blir det inget. Det är en stor smärta och rädsla som gnager i mig, varje dag.