Amning
Förra sommaren/våren vid den här tiden kände jag att jag satt fast. Jag satt fast i soffan med B vid mitt bröst och han ammade och ammade och ammade. Jag kunde inte göra nånting. Fästmannen fick hämta vatten (som jag drack litervis av) och saker att äta. B ammade inte långa stunder, men desto fler. Jag försökte tänka att det bara var en kort period i livet som det var så, men det kändes ändå jobbigt. Det var oväntat, fastän jag försökt läsa hur det kunde vara. Det var så intensivt.
Och nu, nu håller han själv på att avsluta amningen. Häromnatten ammade han inte alls mellan midnatt och klockan 8. Natten till idag ammade han en gång, men det kanske hade gått att få honom att slappna av igen med bara närhet. Det var jag som erbjöd, snarare än att han försökte...
Det känns dock tungt nu. Tungt för mig. Den där närheten amningen ger, den tiden är snart förbi. Först har han börjat utvecklas som embryo, legat nedfrusen i fyra månader och sen vuxit inuti min livmoder. Jag har livnärt honom genom min egen kropp. Sen den där närheten under amningen. Amningen som är så mycket mer än bara mat och energi. Amningen som är närhet och trygghet också. Amningen är liksom han och jag, vår egna stund. Nu när det nästan är över så känner jag en sorg. En sorg att spädbarnstiden är över. Samtidigt är det spännande att se honom nu när han blir större, lär sig saker och är nyfiken på livet.
Igår började han klappa i händerna, så glad och stolt när vi såg och uppmuntrade. Idag ville han vara med och gå mitt i vägen på tai chin (vi var bara och tittade idag, hinner inte träna riktigt nu i vår).
En dörr stängs, en annan öppnas. Känslan att se honom utvecklas är fantastisk. Han är fantastisk!