Ruvardag 3 och funderingar på liv och död

Ruvardag 3 är till ända. Inga känningar, vilket egentligen inte är att vänta heller. Det drar aningen i livmodern nån gång nu ikväll, men det kan lika bra vara den där lutinusen. Den kan ge det, ömma bröst och andra symtom som är samma som vid en graviditet. Det är bara att vänta, helt enkelt.
Jag kan såklart inte hålla mig från att googla. Jag veeet att det inte är bra, men jag kan inte låta bli. Dock läste jag senast nu en brittisk sida om varför FET av blastocyst är så bra, så nu lägger jag ner googlandet för ikväll.
 
Nedan är en text från http://www.fertilitetsguiden.com/behandlingar/ivf.php, vad som bör ske de olika dagarna efter insättning av en 5-dagars blastocyst.
 
5-dagars
One    The blastocyst begins to hatch out of its shell
Two    The blastocyst continues to hatch out of its shell and begins to attach itself to the uterus
Three    The blastocyst attaches deeper into the uterine lining, beginning implantation
Four    Implantation continues
Five    Implantation is complete, cells that will eventually become the placenta and fetus have begun to develop
Six    Human chorionic gonadotropin (hCG) starts to enter the blood stream
Seven    Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Eight    Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Nine    Levels of hCG are now high enough to detect a pregnancy
 
Jag har dock läst om många som fått positivt graviditetstest redan på ruvardag 4. Funderar på att testa på måndag morgon, J åker nämligen till jobbet i grannlandet på eftermiddagen och jag vill gärna veta. Fast risken finns att det kommer vara negativt och då vet jag inte om det är negativt för att det inte tagit sig, eller om det är negativt för att det är för tidigt. Så vi får se hur jag gör.
 
Idag har varit en allmänt jobbig dag. Dels har jag varit väldigt trött, då tar även ångesten fart. Idag har jag ägnat många, många timmars tanke på pappa. Min älskade pappa, som gick bort för lite drygt tre år sen, bara 6 månader efter att han fick diagnosen hjärntumör, ett glioblastom grad IV som gick över bägge hjärnhalvor och även påverkade frontalloben så han fick problem med minne, viss personlighetsförändring mm. Varför jag började tänka på det så mycket idag vet jag inte. Jag har dock läst om andras upplevelser med anhöriga som fått den vidriga tumören och även läst om vad som sker när vi dör. Det är som nåt oarbetat som kommit upp till ytan, fast jag trodde jag bearbetat det som bearbetas kan. 
Det är konstigt, att vi utvecklats från en spermie och ett ägg, som delar sig i celler som blir en människa - en individ med egna tankar och känslor. Det allra konstigaste är hur detta, som blir en människa, sedan kan upphöra. Att kroppen är kvar, men att den är tom, att personen som funnits där och varit denna människa inte är kvar. Jag tror inte på nån gud, eller på nån själ, men ändå märkte jag hur kroppen bara blev till ett skal.
Pappas död var inte nåt vackert, men det gav ett lugn att han äntligen slapp ifrån allt. 
När jag och J tittade på honom i kistan sen så sa J nåt som jag alltid tar med mig: "Det är inte han som ligger där" sa J. "Det är hans kropp, tumören är fast i den men själv är han inte där. Han har sluppit ifrån tumören nu.". Ord som kom direkt ur J's hjärta men som fler än en gång gett mig tröst.
Jag tror att just det att jag skulle vilja prata med pappa om IVF'n och allt med det gör att tankar och minnen och funderingar kommer upp på nytt just nu.
Vissa dagar känner jag mig bara liten och ynklig och vill bara ha pappa nära, som det stöd han var. Åh vad jag saknar honom.
 

Kommentera här: